När ett nytt liv flyttar in i vårt liv väcks nyfikenhet. Det nya livet kan vara allt från ett barn, en partner, ett husdjur osv. Listan kan bli lång.När vi lever med ett litet barn så innehåller varje dag ett mirakel! Första leendet, första ordet, första tanden, första steget och vi följer utvecklingen nästan med lupp för att vi är nyfikna. Vi vill lära känna denna unika person. Vem är du? Vad tycker du om? Vad gör dig glad?

Men någonstans på vägen, ibland redan vid 1–2 års ålder, mattas tyvärr nyfikenheten av. Kanske beror det på att vi vuxna då börjar att jämföra vårt barn med andra barn? Jag vet egentligen inte, men det jag ser är att vi istället för att fortsätta vår nyfikna resa utan gps, så hoppar vi på uppfostringståget. ”Säg tack för maten”, ”Sitt still”, ”Krama mormor hej då” och så vidare. Den lilla personen som vi var så extremt nyfikna på vem den var, vill vi nu forma.

Kanske vi borde ta oss en funderare på varför? Jag tycker att man lätt kan dra paralleller till parrelationer mellan vuxna. När eller om förälskelsen och nyfikenheten ändrar form till en styrande uppfostran så är det ju självklart svårt att ha en kärleksfull och tillitsfull relation. Men är det inte kärlek och tillit vi vill ha, även med våra barn?

Vad kan vi då göra för att vinna tillbaka nyfikenheten? Livet är, eller kan vara, en fantastiskt spännande resa. På samma sätt som när vi reser fysiskt. Då vill vi stanna upp och titta på saker, ta in, känna nya lukter och smaker. Och vi ger detta tid. Vi är ju faktiskt på semester!

Jag tror att vi alla skulle vinna på att ta fem minuters ”semester” varje dag och ägna den tiden till att fråga dem som ligger oss närmast om hjärtat: ”Vem är du idag?” Och lyssna på svaret. Ingen dag är helt den andra lik.

Alla dagar innehåller faktiskt någon ny tanke, smak eller händelse. Det är spännande att lyssna på och spännande att dela. Det bygger tillit att resa tillsammans och nyfikenheten växer.

Det är också bra att ge sig själv frågan och några minuters ”semester”. Det fungerar alldeles utmärkt till frukostkaffet tycker jag: ”Vem är jag idag?”

Evalena Ljung-Kjellberg
Krönika, Viktiga Vuxna, november 2013.